tyska kändisar

Jimi Blue (17) och Wilson Gonzalez (19) intervjuar de riktiga gäng-medlemarna Hase (17) och Alexander (18) från Berlin, efter att de hade fått se filmen ”Gangs”.

Wilson: Tyckte ni om filmen?
Hase: Inte speciellt.

Wilson: Varför inte?
Hase: För den har tonat ner det verkliga livet lite. I varje gäng målar man, med menas det att man skriver sitt namn och sitt crew på väggar och sprider ut det på så sätt. Om man målar över andras crews namn så betyder det att man är ute efter bråk. Då bestämmer man en tid. Så var det inte i filmen.

Wilson: ”Gangs” är en popcorn-film för barn över 12 år. Så därför är det inte med så mycket bråk.
Hase: Jo, såklart.

Wilson: Har ni blivit arresterade någon gång?
Hase: Jag har skitit till det ordentligt, men jag har alltid försvunnit innan polisen har kommit dit.
Alexander: Jag har gripits två gånger för graffiti. En gång så klottrade vi på nya vattenledningar som precis hade bytts ut. Då hade vi först bett byggarbetare om lov. Två timmar senare kom två joggare, poliser i civila kläder, förbi. De tog bort färgen och anmälde oss. Att vi hade bett om lov innan, brydde de sig inte om.
Jimi: Lagligt påkomna alltså.
Wilson: Jag har också klottrat med några kompisar. Då var jag inte ens 14 år. När polisen kom runt hörnet, så sprang vi därifrån. Vi fick ett straff trots allt. Vårt straff var att torka bort vårt klotter. Vad vi inte visste var att några andra klottrade på väggen igen direkt efter oss.

Jimi: Slåss ni i gänget?
Alexander: Lite. Bredvid vårt klotter så brukar vi skriva elaka ord, för att göra andra rädda. Till exempel: wir kriegen euch.
Hase: Hos oss finns det slagsmål.

Jimi: När blev ni gäng-medlemmar?
Alexander: Vid elva. Jag klottrar inte olagligt så ofta längre. Tyvärr finns det endast få väggar i Berlin där man får klottra lagligt.
Hase: Jag är grundaren och bossen i gänget KiK, Krank im Kopf. Idag kallar vi oss BV, Berliner Virus.

Wilson: Måste man gå igenom ett test för att få vara med i gänget?
Hase: Det beror på. I början är det viktigt att göra klart allt för personen. Och man måste kunna klottra. Gäng är som ett vänskapsband. Som ett brödrarskap. Om man har ett problem, så pratar man om det.
Alexander: Killarna finns där så fort det blir stressigt.
Hase: Nyligen hade vi ett problem, då en medlem målade över ett annat gängs klotter. Vi har sedan dess bråkat med dem. En av dem har jag angripit ganska hårt.

Wilson: Slåss man med händerna?
Hase: Det varierar. I det fallet, då jag slog till den killen ganska rejält, slogs jag med händerna. Sen så lät vi bli varandra.

Wilson: Varför slåss ni? Kan ni inte diskutera det istället?
Hase: Nej, tyvärr. Men jag går aldrig på en person med flera personer.
Jimi: Som nyligen i München. Efteråt var mannen död.
Hase: Det är en skam för mig. Jag hatar att slåss och orsaka smärta för andra. Jag slutar upp, när jag ser att det räcker. Oftast räcker ett slag. Men ibland måste man verkligen slåss. Om man inte gör det, så verkar man svag.

Jimi: Vad skapar våld egentligen?
Hase: Att man måste bevara sin stolthet och ära. Du måste visa upp dig, annars får man ingen respekt. Och det är den enda anledningen till varför man slåss på gatan är för att få respekt.
Alexander: När det skapas bråk, så drar jag mig tillbaka med mitt folk. Vi håller inte på med sådant längre, eftersom vi har mognat till och vill inte ha med våld att göra. Vi vill bara fredligt klottra.
Wilson: Jag försöker lösa konflikter med ord. Då kan man också få respekt. Jag är inte brutal. Tja, en gång hade två personer skapat stress på stormarknaden. Då pratade jag med dem. Det stod även i tidningen. Nu är allting iordning. Klart.

Jimi: Får ni inte dåligt samvete när ni slåss?
Hase: Mitt samvete är väldigt viktigt för mig. Jag får aldrig dåligt samvete, eftersom det alltid finns en anledningen till varför jag slåss.

Jimi: Varför gör du det då?
Hase: För min stolthet. Om jag inte försvarar mig, så fortsätter personen hela tiden. Jag måste visa att jag är ingen person man skämtar med.
Alexander: Jag är ingen aggressiv person. När jag känner mig provocerad, så ignorer jag det och väntar på att det ska sluta. Jag har aldrig riktigt slagits.
Wilson: Ärligt?
Alexander: Ja, eftersom jag vet exakt att när du en gång har börjat, så kommer det alltid tillbaka. Människorna runt omkring mig respekterar mig, utan att jag behöver slåss.

Wilson: Är ni aldrig rädda?
Hase: Logiskt. Man slåss som man är. Och om man inte är gjord av glas, så vet folk hur man känner sig. Med tiden lär man sig.

Wilson: Är ditt hjärta också hårt?
Hase: Nej, jag har ett mjukt hjärta. Jag älskar verkligen varenda av mina vänner, som om de vore mina riktiga bröder. De är allt jag har. Endast min familj är viktigare. Min äldre syster, som alltid har skyddat mig, min pappa och min mamma, som är en ängel. Hon stöder alla i familjen.

Jimi: Vad säger hon om att du slåss?
Hase: Vad borde hon säga? Hon tycker inte om det. Mina föräldrar är alltid där för mig, och det har fått goda effekter. De har aldrig slagit oss.
Wilson: Hos oss finns det ingen aggression. Vi har bara bråkat när vi inte har gjort läxorna eller när vi har hoppat av skolan. Våra föräldrar har stöttat oss igenom bra och dåliga dagar.
Jimi: De håller hårt i oss. Vi har inte fått mycket fickpengar. Tre euro per dag eller så för mat i skolan.

Alexander: Ni tjänar mycket pengar som skådespelare. Får ni ta ut allt det?
Jimi: Jag får inte det ännu. Jag får fortfarande fickpengar.
Wilson: Jag kan ta ut mina pengar.
Jimi: Om jag vill ta ut mer pengar från mitt konto, så måste jag först bråka med min pappa, eftersom han alltid vill veta varför jag vill ta ut mer pengar.

Texten är översatt av mig och får därför inte kopieras utan att ange källa.

Alexander, Jimi, Wilson och Hase.